Fortfarande är Uffe Puffe en av de största poeterna. Här är ett litet alster. Hur flyr man från mörkret in i mörkret.

Jag [A]hade en [D]älskling [E]en gång.
Hennes hår hängde [A]långt och [D]mörkt nerför [E]ryggen.
[A]Och lika [D]mörk var hennes [E]sång.
Hon sa: Vill du ha en [A]ark, [D]så [E]bygg en.
[A]Hon läste Camus.
[E]Jag tror hon ville fly, ifrån [A]mörket [D]in [E]i mörkret.
Jag [A]hade en [D]älskling, [E]en vän, [D]för mycket [E]länge [A]sen.
—
Vi låg i en skärgårdsnatt.
Det var stjärnklart och isarna låg runtom oss.
Vi blandade tårar och skratt.
Två flyktingar från gåtorna inom oss.
Hon sa: Vill du ha barn?
På båten till stan, satt vi utan ett ord till varandra.
Jag hade en älskling en vän, för mycket länge sen.
—
Hon åkte till Irland i maj
och jag tog hand om hennes två hundar.
Hon kom tillbaks med en öppen famn.
Hon sa: Räck ut din hand, jag vill att du blundar.
Och hon tog min hand och la den tätt mot sin mage.
Hon sa: Nu är vi en del av ett under.
Jag hade en älskling en gång.
Mörkt hennes hår, mörk hennes sång.
—
Jag var [D]ung och hungrig.
Jag var [E]fri och rastlös
och jag [D]smed mina [E]planer i [A]ruset.
Jag [D]såg en stad bland molnen,
där [E]gyllne spiror lös
och jag [D]gav mig av,
rätt in i det bländande [E]ljuset.
—
Jag hade en älskling en gång.
Hennes hår var som virvlar i en kosmisk natt.
Jag såg hennes soluppgång.
När hon bar liv blev hennes röst fyllt av skratt.
Men jag ville ha mer än vad ögat ser.
Större än livet självt var min hägrande skatt.
Jag hade en älskling, en vän, för mycket länge sen.